Det finns en sak som jag tänker på ofta, som jag inte verkar kunna varken få rätsida på eller fundera ut vad det är.
För typ 3 1/2 månad sen hade jag en gruppseans här hemma under ledning av min lärare Jessica Norell, 2 måndagar var det med ca 8 personer i varje grupp. Under första dagen satt jag med i gruppen och tog emot budskap, och den som kom fram till mig var min far som gick bort ca 2 veckor innan detta, han berättade för mig hur jag stod/står som på en trampolin, jag har fått den i gungning men jag vågar inte hoppa, han berätta för mig att jag måste hoppa, jag måste våga.. Jag frågade inte vad han menade, för jag ville verkligen få ut det mesta av hans påhälsning (och även för att jag blev så paff av hela scenariot att jag nog mest satt där med öppen mun, för ja, man kan bli förvånad ibland över allt som händer runt omkring en ibland när man hänger med folk som pratar med döingar ;) ...)
Men efteråt så ångrar jag så mycket att jag inte frågade pappa vad han menade, vad tyckte han att jag skulle fortsätta med? Vad var det jag skulle satsa på? Vad var det han kunde se att jag skulle bli bra/bättre på om jag bara satsa...?
För det finns så mycket som jag vill och brinner för så jag snart slår knut på mig själv...
Om det är någon som känner sig manad att berätta för mig så vet ni vart jag finns!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar