Detta hittade jag skrivet hos en far som väldigt nyligen
förlorat sin 28årige son, väldigt vackert:

Var inte arg lilla mamma jag var tvungen att gå

När dom klippte banden,orkade inte mitt hjärta att slå.

Älskade pappa,mitt liv blev så kort.

Ta hand om varandra,när jag flyger bort.

Jag vet att ni gråter och det finns ingen tröst,

men lyssna till era hjärtan och ni kommer höra min röst.

Jag finns inte bland er, men jag finns ändå,

jag hör era böner och älskar er så.

Jag känner igen känslan, och det gör så sjukt ont inom en att veta att dom inte kommer få se sin son igen på ett bra tag, ibland känns livet så orättvist, men egentligen händer nog allt av en mening, vi förstår nog bara inte det just nu..