Jag trodde det verkligen var du, han var klädd som du, ja han till och med gick som du, mitt hjärta dunkade i 200 och jag ville inget annat än att följa efter honom bara för att bli påmind om hur det var att gå bakom dig när du var vid liv, vid övergångstället vände han sig om och det var ju inte du, och besvikelsen sköljde över mig, för fast det har gått snart 2 år och jag till och med la dig ner vid din grav för din sista vila, så lämnar hoppet en aldrig. "Saknar dig lillebror"..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar