Charlie..

Jag blir så trött, så trött på att jag inte litar på mig själv och det jag känner och tänker.
Jag visste ju att du låg i vattnet, det har jag vetat hela tiden, jag har gått där otaliga gånger och letat vid strandkanten, tittat under bråte och känt hur beredd jag var på att hitta dig.
Men vad gjorde jag åt det?
Vem lyssnar på en medial person när någon är försvunnen?
Jag berätta för min sambo att jag drogs till vattnet för att leta, hon tyckte nog mest att jag var skum, tills nu då kanske..

Nästa gång jag känner saker ska jag skriva det här, på en gång, så vi kan gå tillbaka och se om det stämmer eller inte..

Idag när jag hämtat dotter så gick vi i alla fall förbi stället där dom hittade Charlie och tände 2 ljus, ett för honom och ett för hans familj, som måste leva utan honom i resten av deras liv.
Jag vet känslan, den är brutal..

Vila i frid Charlie

Jag är ett maskrosbarn..

Man kan vara med om dom mest konstigaste/läskigaste/hemskaste/horribla sakerna i sitt liv, men i slutändan så är det dom små sakerna, som kanske inte skulle klassas som jordens undergång, dom som gör en mest ledsen.
Det är svårt att hitta en balans i livet, svårt att veta vem man ska klandra när man inners inne vet att det antadligen är en själv.
Ibland gör man dumma beslut som slutar i katastofer, men man vet inte alltid förens det är försent, och påföljderna kan såra så många mer än man trott..
Förlåt.
Förlåt om jag någonsin gjort någon illa, det var nog inte min mening, det var antadligen bara mitt sätt att överleva, det är allt jag vet tyvärr, men jag håller på att förändras, varje dag lär jag mig någonting om mig själv, varje dag ändras mitt liv på något sätt, för att jag vill det!
För jag vill inte längre vara destruktiv, för jag vill inte längre vara ett offer..
Jag vill inte längre ge igen på er, för något någon annan har förstört eller raserat..
Men allt händer inte på en dag, det tar sin tid, men jag vet att ni kan unna mig det, det är därför ni är mig kära..