
Min pappa är en ängel.
Han finns i himlen, och han kommer vara där och ta emot mig när jag lämnar denna jord.
Efter allt som varit det senaste 1 1/2 året så har jag kommit på mig själv att jag inte längre är rädd för döden, utan ser nästan fram emot den när den väl kommer, förhoppningsvis när jag är över 100, för jag saknar min pappa... och Jonatan..
Den 2 September gick min pappa bort, då hade han varit sjuk i 3 år och vi visste nästan hela tiden, att han inte skulle klara sig..
Han blev 61 år ung.
Det är en plåga som äter upp en innefrån, att vet att du inte kan göra någonting åt saker, att ens pappa kanske inte får se sitt barnbarn, att ens pappa kanske inte får se barnbarnets 1 års dag mm..
Men till slut, när han orkar sig igenom allt, så tänds ju en liten gnista av hopp att kanske, bara kanske, kommer han leva vidare, kanske kommer giftet i hans kropp försvinna och han kommer att bli frisk..
Men till slut orkade han inte mer, till slut var han så full att mediciner att han knappt kunde stå upp.
Jag och min syster satt vid vår an fars sida i slutet, i 10 dagar tittade vi på honom medans han försvann mer och mer, vi hjälpte honom med allt han inte orkade, vi gav honom sprutor, ja vi till och med hällde vätska i hans mun när han inte längre orkade det..
Vi sa inget, men han visste, han visste att tiden var inne, och han kämpade emot så länge han orkade, både psykiskt och fysiskt så slogs han mot dom som var där för att hämta honom..
Några dagar innan han dog så märkte jag att det var någon i hans hus som väntade på honom, han vankade av och an bredvid pappas säng.
Jag sa inget till pappa, jag ville inte skrämma honom..
Min pappa trodde på ett liv efter döden, och det gör jag med, absolut mer nu än innan, samma dag som pappa gick bort vaknade han till, vi var 5 personer som var där när han lyfter upp huvudet och kollar på oss, och sedan in mot ena hörnet av huset, samma hörn där jag sett mannen vanka av och an och säger:
- Nu är han där igen, den där mannen som stått där i flera dagar och väntat.
Jag svarar: Han kanske vill att du ska följa med honom pappa..
- Ja det vill han.
Ska du inte göra det då pappa??
-Nej jag vill inte..
Vi skulle sova i skift den natten, min syster började men jag hade känslan av att jag skulle sova i soffan bredvid henne så jag la mig där, jag vred och vände på mig, fick ingen ro..
Till slut säger jag till min syster:
- Du...
-mmmm
- Om pappa dör i natt så behöver du inte väcka mig det första du gör utan du kan säga farväl själv innan du väcker mig..
- Okej, svarar min syster.
Jag lägger mig ner igen och känner hur jag hamnar i någon slags dvala, jag liksom sover men hör ändå allt som händer runt om, jag hör att pappa vaknar och min syster pratar med honom..
Helt plötsligt hör jag mitt namn eka i huvudet, som att någon ropar från långt håll:
Liiiii....Liiiii.....Liiii................
Jag vaknar direkt efter att min syster puttar på mig med handen, utan att nämna mitt namn, jag öppnar ögonen och ser min syster stå lutad över mig med tårar i ögonen..
- Han är död nu...
Jag sätter mig upp och inser att det var min far som ropade på mig när han lämnade oss..
Jag sätter mig bredvid och tittar på honom hur han ligger där så fridfullt, jag ger honom en puss på pannan och viska "jag älskar dig i hans öra", jag vet att han redan vet det, men jag vill ändå berätta det för honom igen..
Sen väcker jag mamma som sover i rummet bredvid.
Pappa ville bli kistlagd hemma, vilket betyder att dom kommer hem till honom för att fixa till honom och lägga honom i kistan för att vi sedan skulle få säga hej då.
Dom kunde dock inte komma då han gick bort, vilket var kl 00.10 utan dom kom senare dagen efter, en tung ångest fanns kvar att han låg där, min fina fina pappa, som blev blekare och blekare..
När begravningsfirman till slut kom, la dom honom i kistan i sina fina kläder, blommor runt omkring och med sin fina hund bredvid sig, ja vi valde att avliva hans hund då hon var gammal och sjuk, även hon i cancer.
Tillsammans bar vi ut honom ur huset och jag har aldrig varit stoltare, att jag, fick bära ut min fina far, till hans sista vila..
När vi la honom i bilen, sa vi vårt sista farväl, Olivia la en blomma från hans trädgård på kistan och när dörrarna stängdes och bilen rullade ut från gården, kastade hon slängpussar och vinkade efter honom..
Min fina underbara pappa är i himlen, äntligen är han smärtfri, äntligen har han frid, jag saknar honom varje sekund, varje minut men efter det han varit med om finns det inget ställe jag hellre skulle vilja att han var på.
Jag saknar dig min starka, fina pappa, så mitt hjärta håller på att brista, att inte få ringa dig, krama dig eller skratta med dig gör så ont, men jag vet att vi ses igen och jag längtar så...
Jag älskar dig, min hjälte..